Lära för livet?

OBS- Arbetande text att vidare utveckla och bearbeta

Att lära för livet – är det att lära/träna oss att lösa verklighetens problem vi möter?

Innebär informationsprocessande – en kontinuerlig process där begrepp som experiment inlärning lurar tyvärr oss att tro att inlärningen är en del av informationsbehandlingen. Den nyfödde internaliserar först i termer av spegelneuroner och spatiala (icke-verbala, pre-kognitiva) processer som mer och mer utvecklas ju mer barnets hjärna utvecklas för att efterhand integrera verbala, bearbetande, resonerande, elaborerande processer när hjärnans neocortext mer och mer utvecklas – som pålagring både genom evolutionens utveckling genom årmiljonerna men också inom individens egen utveckling.

Det betyder att just integrering mellan icke-medvetna spatiala processer (i äldre delen av hjärnan, däggdjurs- och ödledelarna) och medvetna verbala processer, alltså två helt olika språk, grundar vår förmåga att utvecklas som människor som kan orientera och navigera i en ytterst komplex verklighet där varje individ bygger upp sin karta av verkligheten. Alltså, en subjektiv karta som ligger till grund för värderingar (som tidigt internaliseras från miljön) och mer och mer modifieras genom våra ”möten” i vår biologiska, psykologiska och sociala-kulturella livssituation,

Eftersom vi inte kan förutse allt som händer och kommer att hända oss, så är det just förmågan att uppfatta, tolka/bearbeta och hantera komplexa processer som är avgörande för vår utveckling. Helt enkelt att lösa problem men också att antecipera problem och lära oss att innan lösa hur vi hanterar dem. Här finns möjligheterna men också möjligheter att över- eller underdriva och/eller att lära sig att undvika dem, vilket kan begränsa oss till att hålla inne med vad vi egentligen strävar efter.

De barn som får lära sig hemma och i skolan att lösa olika typer av problem. Alltså en generell metod att lösa problem i verkligheten är bättre rustade i livet än de barn som snällt lär sig vad vanligen man lär sig i skolan, t.ex. vad heter huvudstaden i Sverige … Jag menar inte att vi inte skall lära oss detta men väl vad som prioriteras; problemlösningar eller lära sig substantiv/adverb ….

Utifrån Vygotsky´s internalisering och relaterad kunskapsutveckling prioriterad inspirerad upptäckande i skolsituationen skapar möjligheter som naturligtvis kompletteras med inlärning av namn men det som ”kunskapsmäts” bör inte bara handla om ”kunskaper” i termer av ”bara-skaper” utan av just kreativitet och problemlösningsutveckling – med betoning på alla dess delar.

Det finns lärare i historien som insett detta, ibland trots sin utbildning, och de lämnar spår. Många av oss har sådana lärare att tacka för att vi utvecklat våra kunskaper/erfarenheter/ambitioner … men det har inte alla. Trots detta har en del ändå lyckats bli problemlösare, kanske beroende på en morbror som i mitt fall som var helt självlärd! Han fick sluta skolan mycket tidigt för att hjälpa till att försörja sin familj.

En angelägen fråga för oss som tänker (ungefär) som ovan – hur ser en lärarutbildningsplan ut som kan medverka till problemlösande, motiverade och entusiastiska elever?

…. även om ovan är ej färdig text emottages  synpunkter/förslag/kritik med tacksamhet!