Barns uppväxtvillkor kan bli hur som helst – som inte skulle accepteras för vuxnas livsvillkor?

Vilka konsekvenser har internalisering1 under första åren för en människas start i livet?

Exempel på svar på rubriken:
Kan inte överskattas … “Ett rättssamhälles uppbyggnad är en långsiktig process som förutsätter allmänhetens delaktighet och deltagande. Varje insats i det uppbyggande som sker är unikt. Varje bärande värdesystem i ett rättssamhälle bygger på en process av införlivande av värden, värderingar och normer. Denna internalisering är speciellt viktig de allra första åren under uppväxten och fokuserar på familjens speciella ansvar”. Denna länk avser brottsförebyggande men detta är allmängiltigt eftersom barn lär sig av vuxna omedvetet av deras beteenden grundade på grundläggande attityder, t.ex. allt från kulturella kontext som terrorist, religiös fanatism till empati och humanism.  https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/normoverforing-och-sjalvkontroll-i_GR02Ju399
1 https://sv.wikipedia.org/wiki/Lev_Vygotskij & https://sv.wikipedia.org/wiki/Internalisering#:~:text=Internalisering%20%C3%A4r%20inf%C3%B6rlivning%20av%20andras,till%20exempel%20psykologi%20och%20sociologi

Socialisering är liknande koncept utifrån sociologiskt paradigm. “Den process genom vilken grupplevande arters individer införlivar omgivningens normer/kultur för att stärka gruppens samlevnad och överlevnadsmöjligheter. Åstadkoms ofta indirekt via kontakt med gruppens medlemmar, det vill säga till stor del omedvetet” https://sv.wikipedia.org/wiki/Socialisation

Egentligen ingår internalisering begreppet i princip i socialisering konceptet beroende på hur man definierar begreppen.

Vad det betyder är att i princip (men inte 100% alltid) barn som omedvetet internaliserar de vuxnas grundläggande värderingar och attityder, vare sig vi förstår ovan eller önskar att så blir fallet.

Vad har det för konsekvenser för själva barnet? JO, barnet är utelämnat till sina livsvillkor från start i livet. Samtidigt så ser vi hur många barn far mer eller mindre extremt illa på många sätt där ibland samhället t.o.m. inte ingriper när barns liv står på spel.

Om vi nu skall ta barnets förutsättningar som utgångspunkt så bör vi också fråga oss vilka föräldrar utgör en utgångspunkt i livet som gör att barnets möjligheter till att bli en ”alla likas värde” som de flesta av oss väl önskar!

Det finns ett sätt att faktiskt positivt påverka barns uppväxt och livsvillkor något, åtminstone en del som inte behöver fara illa. Det är genom föräldrautbildning, minst lika viktig plikt som skolplikten.

Men vilken politisk grupp är villig att axla ansvaret för att åtminstone öka många (speciellt utsatta) barns förutsättningar till att utveckla ett rimligt tryggt liv.

På 1970-talet diskuterade vi detta mycket (utan konsekvenser egentligen som jag ser det) och bl.a. Thomas Gordons metod ”Aktivt föräldraskap” https://www.kurslitteratur.se/isbn/9789170085475/ som jag själv använde i min doktorsavhandling 1986* eftersom jag ansåg med försvenskad modifiering var den bästa metod jag visste om då och fortfarande!

Är vi mogna för att ta i på skarpen (Astrid Lindgren, 19??) för våra barn i vårt land –  då vi inte kan rimligen påverka speciellt vissa områden i världen där ingen humanism och demokrati finns?

Samtidigt är problemet komplext – men om vi verkligen prioriterar barns uppväxförutsättningar, som är det kanske det viktigaste vi kan göra allt för att lösa – även för att säkra en humanistisk demokratisk framtid i vårt land – när vi ser hur destruktiviteter vinner mark i världen!

 

* ”MBiL, Medbestämmande i livet” hette manualen i min doktorsavhandling som var en biopsykosocial-kulturell verktygslåda att skräddarsy vid studiecirkel aktiviteter – ”von Scheele, B.H:C. Assessment of a Multifaceted Treatment of Negative stress: A Cognitive and Cardiovascular Approach”. Acta Universitatis Upsaliensis. Comprehensiv Summaries of Uppsala Dissertations from the Faculty of Social Sciences 4. 1986 https://www.semanticscholar.org/author/Bo-von-Sch%C3%A9ele/6852116